Magnetometer och gradiometer

[SE] .... Begravda arkeologiska lämningar uppvisar ofta utmärkande magnetiska egenskaper gentemot det omgivande materialet. En lämnings totala magnetisering är summan av den inducerade magnetiseringen och den remanenta magnetiseringen. En inducerad magnetisering beror bl.a. på ett föremåls innehåll av magnetiskt material. Grävda gropar, gravar och diken, som fylls igen med sekundärt material, uppvisar oftast en förändrad inducerad magnetisering gentemot omgivningen. Den remanenta magnetiseringen skapas genom fysiska eller kemiska processer och är bl.a. en funktion av det jordmagnetiska fältet vid bildningsprocessen. Magnetisk mätning används bl. a. för att leta stenfundament, smedjor, brännugnar, eldstäder, gravar, järnföremål, föremål belägna i vatten som skepp, kanoner, ballastmaterial osv. Vissa objekt, exempelvis stenmurar, kan dock vara mindre magnetiska än sin omgivning, vilket även gäller gravar och tunnlar som innehåller luft eller vatten (och som kan mätas med markradar). Konventionella magnetiska mätinstrument, magnetometer, mäter en eller flera komponenter av det magnetiska totalfältet i en viss punkt av jordens yta. Den så kallade proton magnetometern används med framgång vid arkeologiska fältmätningar. Protonmagnetometern mäter endast magnituden på det totala fältet. Parallellt med mätning av det totala fältet mäts därför fältets förändringar i en utvald referenspunkt. Mäts totalfältet simultant i två vertikalt åtskilda punkter, (vertikal gradient mätning) elimineras behovet av referensmätning för att undvika dagliga variationer i Jordens magnetiska fält.